fy vilken dålig hundägare jag känner mig som.. min bästa älskade hund är hemma hela dagarna (visserligen inte själv men ändå) och jag bara far runt på mina nöjen. när jag väl är hemma är jag bara stressad och helt utmattad och vill bara lägga mig under täcket för lite lugn och ro. vilket också gör mig stressad, att ligga så. det alldeles för mycket som jag måste, borde och vill. och för att ha ro att göra det jag vill måste jag göra det jag måste och borde. men jag kan bara inte. därför vill jag antingen bara i väg för att försöka trycka bort skuldkänslorna eller helst bara ligga under täcket då jag är hemma. det enda som hjälper just nu är gymmet, kroppen blir trött och nerstressad och man är som lättad efteråt. oron gnager i mig iallafall, men man puttar liksom den ännu längre in. men det känns liksom så fel ändå, varför ska jag vara där och köra skiten ur mig själv när du inte får göra ett piss? känner ansvar för allt, när nånting inte funkar, tycker jag att det är mitt fel, när någon inte mår bra, är det mitt fel, när nånting inte är som det ska eller borde ändras på, är det mitt ansvar att ordna det. och mitt i allt det här har jag min älskade hund, som man går efter mig och väntar på samma gamla vanliga, roliga matte ska vända sig om och börja busa, träna eller gosa. men det gör hon inte nu. vad ska jag göra? hur ska jag göra? hur ska jag få min ork och lust tillbaka? inte bara till henne, utan till allt? tankarna på en till hund kommer hela tiden med samvetet och ångesten, tänker att hon har absolut inget att göra då jag inte är där, tänker på henne allt för ofta då jag inte är hemma, att hon sitter och väntar och längtar, tänker på hur överlycklig hon blir varje gång jag kommer hem. får för mig att hon förväntar sig någonting som aldrig blir av och att hon nu mera lever i besvikenhet. ifall hon skulle haft en kompis här hemma så skulle hon iallafall ha någon att busa med, "prata hundspråk" med, ha någonting att tänka på helt enkelt. när träningen kommer igång på riktigt igen (för det ska den göra) så tar man med sig båda två på promenaden och vid träning samtidigt som att båda ska ha individuell träning. det är jag medveten om och tycker är självklart. nu tänker säkert alla, hur ska du kunna ha två hundar när du inte ens klarar av en? det vet jag inte själv. det känns bara bra i magen när jag tänker på det. det dåliga samvetet kommer lindras då jag tex är i skolan och vet att hon inte ligger och har tråkigt och bara väntar, utan vet att hon har någon som vill och kan busa där hemma. så vet jag att träningsmotivationen kommer tillbaka. jag vet inte hur, men jag är säker på att dom två grejerna hänger ihop. iallafall i mig och vi alla är och känner olika. tänker om du inte lever imorgon och aldrig mer skulle finnas vid mig? jag vill göra dina dagar till dom bästa, varje dag.